Hej igen!

Bättre sent än aldrig.

Tänkte på detta med tiden och tidens gång. För mig känns det först nu efter nästan 50 år att jag hittat mig själv. Vad hände under gången undrar man.

Ett exempel är mitt samlande för ev framtida avyttring. Vadå? Skall jag samla och sälja när jag blir 80 då. (Skulle börjat tidigare).

Kom på mig själv i detta. Visst det kan väl avyttras av mina arvtagare, men ändå.

Jag skulle ha viljat fått denna känsla av självinsikt mycket tidigare i mitt liv.

Då kanske jag och mina nära haft större glädje av mig.

Jag har nu inte varit någon ond människa på något vis, men känner en aptit på livet som jag sällan gjort förrut.

Men att självinsikt skall behöva dröja så länge att få. Styrkan jag känner med detta är enorm, och det speglar sig i alla, bl a mina barn, kan jag se.

Min dotter såg mig häromsistens vid fikat och bara log. Då kändes det att hon var nöjd och glad över det hon såg. Härligt.....

Nu är det inte Jin och Jang jag pratar om,( eller är det? ), utan eget recept och nydanande som fått mig att känna detta.

Ca 2 år tog det för mig. Det är 2 år som jag aldrig vill ha ogjorda.

Till saken hör nu att det mesta i mitt liv ångrar jag ej, som ni säkert förstår. Har 3 fantastiska barn, vänner, mm mm. Det jag mest ångrar är inte vad det blev,utan vad jag var någonstans under tiden.

Detta låter väldigt djupt, men är inte så krångligt.

Varje människa skulle egentligen ett par gånger om året, minst, sätta sig ner i lugn och ro, fråga sig själv, var är jag? Allt för att inte missa något.

Börjar nästan låta som meditation. Men, varför inte. Så länge du hittar dig själv, är inga metoder fel.

Kände bara för att dela med mig av detta.

Hoppas det kommer någon, till glädje.

Nu skall jag sätta på Svt-Play, ´Winter´, del 2.

Ha en bra helg.

Bertil